Hej Sol, men också, Hej Ångest
Vilket väder att vakna upp till, kära Sverige!
Nu när man hunnit med att byta ut hela sin garderob till stickade ulltröjor och underställ så kände solen för att ta sitt steg närmre jorden igen.
Men jag antar att jag inte borde klaga, det är ju inte så att jag älskar stickat, liksom.
Det går ju att leva utan.
Det finns mycket att säga om mitt tillstånd idag. Det känns som om jag för första gången på 9 veckor vaknat upp ur mitt skal av efterblivenhet och blivit en människa igen.
En människa med ångest kvarliggande sen innan det bildade skalet, och tillkommet sen senast i förgår.
Jag menar alltså tro mig att jag älskar sex and the city,
men skjut mig över den ångesten som Carrie bidrog med igår. Det känns som om jag inte riktigt kan leva i ett samhälle bland människor, med misstag, med välgång och diverse motgångar.
Dem påminner för mycket om mitt eget liv.
Det jag också har,
eller det jag saknar.
Visst är det så att hur man än gör för att undvika sin ångest så finner man den fortfarande i vart enda steg man tar?
Det kan liksom vara så enkelt att man ser en vägskylt som påminner om helgens bragder, eller också en liten vägkant som liknar händelsen i sig. En okänd människa som plötsligt ser välkänd ut, och en främmande röst som tycks verka bekant..
Kanske söker man sig till sina misstag genom vardagliga ting just för att man undermedvetet försöker finna en anledning till att ta tag i dem?
Frågan är hur man egentligen skulle ta tag i problemen och lösa dem på bästa sätt utan att såra någon.
Utan att såra sig själv.
Det finns mycket att säga om det,
och mycket man önskar man visste.
Men så kommer man slutligen till den punkt då man inser att man tror man vet,
då man i själv verket inte har en aning..
_________________________________________________________
Lite nöjd vill jag erkänna att jag är eftersom att jag fyller år imorgon.
Det är en litegranna vikig detalj som jag konstigt nog glömmer bort hela tiden.
Mitt undermedvetna kanske är medvetet om att 19 är en onödig ålder,
eller också inte.
Vad vet jag.
Min syster har förresten borstat ut mitt hår. Det gjorde så jävla ont att jag emellanåt trodde att halsen skulle släppa mitt huvud.
Men nu är det över,
and so is hälften av mitt hår också.
Sådär ja.
Nu när man hunnit med att byta ut hela sin garderob till stickade ulltröjor och underställ så kände solen för att ta sitt steg närmre jorden igen.
Men jag antar att jag inte borde klaga, det är ju inte så att jag älskar stickat, liksom.
Det går ju att leva utan.
Det finns mycket att säga om mitt tillstånd idag. Det känns som om jag för första gången på 9 veckor vaknat upp ur mitt skal av efterblivenhet och blivit en människa igen.
En människa med ångest kvarliggande sen innan det bildade skalet, och tillkommet sen senast i förgår.
Jag menar alltså tro mig att jag älskar sex and the city,
men skjut mig över den ångesten som Carrie bidrog med igår. Det känns som om jag inte riktigt kan leva i ett samhälle bland människor, med misstag, med välgång och diverse motgångar.
Dem påminner för mycket om mitt eget liv.
Det jag också har,
eller det jag saknar.
Visst är det så att hur man än gör för att undvika sin ångest så finner man den fortfarande i vart enda steg man tar?
Det kan liksom vara så enkelt att man ser en vägskylt som påminner om helgens bragder, eller också en liten vägkant som liknar händelsen i sig. En okänd människa som plötsligt ser välkänd ut, och en främmande röst som tycks verka bekant..
Kanske söker man sig till sina misstag genom vardagliga ting just för att man undermedvetet försöker finna en anledning till att ta tag i dem?
Frågan är hur man egentligen skulle ta tag i problemen och lösa dem på bästa sätt utan att såra någon.
Utan att såra sig själv.
Det finns mycket att säga om det,
och mycket man önskar man visste.
Men så kommer man slutligen till den punkt då man inser att man tror man vet,
då man i själv verket inte har en aning..
_________________________________________________________
Lite nöjd vill jag erkänna att jag är eftersom att jag fyller år imorgon.
Det är en litegranna vikig detalj som jag konstigt nog glömmer bort hela tiden.
Mitt undermedvetna kanske är medvetet om att 19 är en onödig ålder,
eller också inte.
Vad vet jag.
Min syster har förresten borstat ut mitt hår. Det gjorde så jävla ont att jag emellanåt trodde att halsen skulle släppa mitt huvud.
Men nu är det över,
and so is hälften av mitt hår också.
Sådär ja.
Kommentarer
Trackback
