Monsterskolan vs scanarbetare
Under den senaste tiden har jag frågat mig själv när jag är redo att på riktigt börja skratta igen så som jag vanligtvis brukdade göra.
Ett återkommande svar har då varit när någonting verkligen är riktigt kul.
Ibland har jag undrat hur pass nerdränkt i min tillfälliga bedrövelse jag faktiskt varit då inget lyckats bidra till ett ordentligt skratt.
Och så har det fortsatt, fram tills idag, då Magda lyckades övervinna min håglöshet med något så kul att jag till och med kunde känna hur jag fick skippa efter andan i varje nytt andetag.
Under natten startade Jocke en ännu ilsken diskussion angående den fulaste människan i Europa, och att hon tydligen fanns här på scan. Mycket som hålls som samtalsämne under nattens småtimmar är av samma stuk och ingen kommer undan utan i alla fall en för stor finne eller konstig mun.
Så när man känner till denne kräsne inställning hade man inte mycket att förvänta sig och inte mycket klarare blev det efter att Magda börjat dra in monsterskolan och hur lik denna kvinna skulle vara ett av monstren i den.
(Diskussionen dog ut ganska snabbt och vi la det åt sidan. )
Men så kom morgonen, då den omtalade kvinnan kliver in genom scans portar och möts upp av mig och Magda i en av korridorena. Magda gav mig ett lätt slag och viskade "det är hon".
Plösligt då kände jag igen henne något oerhört men kunde inte koppla varför eller varifrån och just i det ögonblicket hade jag glömt bort vår diskussion under natten och visste inte mer än att henne känner jag igen.
Men Magda avbröt snabbt min vilseledande tanke med att säga "monsterskolan" i samma veva som hon svetpe förbi mig och då slog det mig plötsligt!
Så samtidigt som jag möter hennes blick bröt jag ut i ett sådant brutalt garv att jag inte kunde stå på benen längre!
Hur kan en mänsklig kvinna vara så identisk med ett tecknat monster ur dess vildaste och mest groteska fantasi?
Jag begriper det inte,
och sluta skratta det kan jag inte iheller. Inte då, inte på bussen hem och inte nu.
Jocke hade rätt. Europas fulaste. Jag bryter ihop.
När någonting verkligen är riktgit kul. Välkommen tillbaka.
