Dubbel V

Okej jag har snart nått gränsen till att förlora mig själv fullständigt. Min största fruktan har blivit befogad.

Jag kan inte begripa det. För inte mer än drygt en månad sen slängde jag fortfarande runt med kläder, tvätt och diverse prylar utan att ens reagera på vilken oreda jag skapade trots mammas ständiga påminnelser och klagomål.
Jag har alltid varit den som strött saker runt omkring mig och drivit min mamma till vansinne dagligen utan att känna varken skuld eller obehag. Fram tills nu.

Att bo hemma har sin charm. Jag menar min mamma brukade trampa på mina nerver jämt och göra mig fullkomligt galen på grund av allt tjat kring hur jag aldrig plockade upp efter mig och det var inte ofta jag kunde säga att jag tyckte om henne. Hon var jämt på mig om hur jag hängt upp handduken fel, slängt kläder i hallen, glömt min tvätt i vardagrummet, struntat i att ta ner använda muggar från mitt rum och hur mitt smink var spritt kring hela badrumsgolvet. Listan kan göras lång. Men trots allt tjat och upprepande bråk så blev saker och ting alltid gjorda. Gjorde inte jag vad jag skulle så gjorde mamma det. Garanterat.
Och för varje dag jag hörde hennes gäla röst skrikandes från nedanvåningen, frustrerad över en strumpa på golvet eller matrester i vasken, så stärktes löftet om hur jag aldrig någonsin skulle bli som min mamma.

Men nu har min fruktan mött min verklighet och jag kommer behöva en stark grogg för att bearbeta uppenbarelsen över denna dag.
Den senaste månaden har jag varit beroende av att plocka upp och städa så fort saker och ting inte ligger på sin plats, och inte minst tjata på Linn när hon strör sina saker omkring sig. Jag har varit på henne om kläder, frukt och matrester, dammsugning och den obäddade sängen. Hon har jämfört mig med Monica från vänner och folk som känner till den serien vet att det inte är positivt. Men trots det så har jag aldrig riktigt blivit medveten om hurdan jag faktiskt varit förrän idag.
Linn hade duschat och slängde lite lätt upp handduken på soffryggen då jag utan att ens vara medveten om vad jag säger, slänger ur mig:

-Linn, häng upp handduken ordentligt annars torkar den ju inte förstår du väl!

Jag stannade upp av häpnad i samma stund som orden hann ikapp mitt medvetande och plötsligt blev min senaste månads agerande uppenbart. Jag hade citerat min mamma. Det finns bara inte.
Jag ÄR,
min mamma.
Gud hjälp mig.