F
Efter en lång vecka bestående av mer vandring än jag någonsin utsatt mig själv för så blev fredagen en dag att pusta ut.
Både jag och Linn kände att en öl i vår favoritbar var alldeles för långt iväg och att Lidls öl var ett mycket närmare och bättre altenativ.
Kvällen spenderades därför tillsammans med lägenhetens alla inneboende och en väldig massa alkohol.
Linns Pannkakor UTAN socker , "I have never" och vidriga sanningar ,
Ölspel , Kungen och tvångsdrickande med Linn och Grekman som förlorare,
För mycket och för billigt vin ,
Spökjakt på vindvåningen , Spökhistorier tills ingen vågade gå ensam längre
och total sömnlöshet i följd av det summerar väl fredagen ganska väl.
Nu väntar pizza och Linns val av film,
The fucking Shining .
Kindernutte och "Tjyss" på DET.
LINNSSON.BLOGG.SE
HEJ JAG HETER LINN OCH JAG GÄSTBLOGGAR HÄR I DUBBEL W.BLOGG.SE
och min blogg heter linnsson.blogg.se om ni ville veta. azzzz braah bloggg!!!!!!!!!
jag vill egentligen göra en macka och lyssna på quang laten.
men jag kom hit för att ge er två råd och en dagens outfit.....:
1. kött är mord
2. tjej på tjej är äckligt!
p.swanja babblar om en underjordisk gång som hon vill till imorgon. TROLIIIIIIIIIIIGT!d.s
stay tuned och här får ni dagens outfit:
allt är paris hilton inspirerat!
puzz
L
Ser man sig omkring så står någon och hostar bredvid en samtidigt som den andra snyter sig i ett redan använt papper.
Inte är det väl konstigt då att man blir sjuk.
Berlin har på många sätt en tendens till att urskilja sig från andra städer.
Det ligger en viss charm i det oändliga öldrickandet före lunch och i invånarnas dagliga Donutsfrosseri.
Man blir liksom en del av det.
- .
Jag hade nästan glömt bort hur ledsen man blir när djur försvinner. Att man faktiskt kan sakna någonting så litet.
Men det gör man.
Just idag .
Efter en lång dag strosandes runt Berlins alla mysiga secondhandgator återstår nu en kväll av alkholisering och livemusik.
En top notch tisdag .
Kassa 3 och 8 trappor upp,
vårt daliga bruk.
Just idag är jag glad.
Färgstarkt .
En vecka i Berlin har gått och trots att tiden är våldsamt snabb så känns det som att jag varit här i ett år.
Jag antar att det dels beror på de rutiner som brytit sitt mönster och dels för att jag saknar mitt tidigare livsmotiv.
Men på samma sätt som jag saknar en fullsatt utekväll eller en varm coccochino så älskar jag att mixa färgerna och låta dem blandas.
Och resultatet av mitt nya mönsterskapande gör sig väl och utgör färger jag aldrig sett förrut.
Kanske är en förändring verkligen vad man behöver även om man trivs med gult som man alltid sett det.
Berlinet
Efter ett antal kvävande avsked och en hektisk tågresa så har jag nu passerat den tyska gränsen och befinner mig i Berlin. Mycket som är mig likt hände under resans gång då jag bland annat lyckades tappa min väska i rulltrappan så att hjulen gick sönder och dessutom så gick jag vilse i Hamburg. Först 7 minuter innan mitt tåg skulle gå hittade jag rätt spår och väl på plats kom en tysk främling fram och frågade om hon fick ge mig en kram. Tydligen så såg jag ut att behöva en och även om denne 15åriga tyska var en fullkomlig främling så kändes det inte läskigt alls. Tvärt om.
Hur som helst så fann jag den tyske huvudstaden till slut och med världens bästa välkomnande av Linn och Erica så blev min dag komplett.
Jag älskar Berlin och jag älskar lägenheten med undantag att det är ungefär en halv miljon trappsteg upp och hissen är ännu ej uppfunnen. Men att gnälla det leder mig ingenstans. Nu är jag här och detta är precis vad jag vill.
And so.
Lustigt.
Nu har jag fyra väskor men bara två armar.
Varför har jag inte större väskor?
Eller fler armar.
Berlin baby .
Tårarna har talat.
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Tack för igår, älskade vänner.
Och tack kära Lotta, för kommentaren.
Take some time to make sense, would you
En gång i tiden var det enkelt att somna när väl natten slog in och tröttheten tog sin akt.
Men en gång i tiden var för länge sen och sömnlösheten börjar nu bli ett vardagligt faktum. 
Martin Demetri
Världens roligaste människa.
Riktigt klockren
SMÄRTA
Okej dethär är outhärdligt och fruktansvärt!
Jag befinner mig just nu i en fas där jag varken kan öppna munnen eller ha den stängd utan att hela truten dunkar i takt av smärta!
Fruktanvärda helvete! Jag har aldrig varit med om något så smärtfullt någonsin! Min kind dunkar, svullnar och värker. Min tunga är öm och likaså mina läppar. Svullna och röda. Halsen har svullnat upp och det smärtar när jag sväljer. Mitt tandkött spricker och det blöder.
Jag ser helt ärligt ut som en röd marshmallow.
En moderniserad form av resfeber tänker jag, eller vad tusan är det som attakerat mig plötsligt?
Mirakelpiller tack, innan jag förlorar medvetandet fullkomligt!
AJ!
Live your life
En fantastisk låt jag vill tilldela alla mina älskade vänner som jag tvingas ta avsked av nu när utsidan av Kristianstad har kallat.
Jag älskar er.
( Tack förresten Mamma-Anki för din fina kommentar! Den ska jag ta med mig. För övrigt så tycker jag att du kan hälsa Lottisen att jag saknar henne och scan en massa också, dvs, om hon inte lyckas läsa detta själv. Ni kan dessutom få slå Kalid litegranne och fråga honom vad han disskuterat med den lille tysken för det känns ganska otryggt att veta att han den allspråkiga saten minglar runt på deras sida av lokalen ! Jag menar Kalid är inte värst pålitlig och jag vill gärna kunna återkomma en dag till scan utan att behöva skämmas mössan av mig.
Ja, ni känner ju honom också. Livet med Kalid är en risk, inte helst för öronen.
Fast efter tillsägelsen kan ni få ge honom en kram så att han inte blir allt för olycklig. Jag saknar ju faktiskt till och med det lilla fanskapet, nu när mina öron läkt.
Nej, nu känner jag lite att det är tid för mig att avrunda eftersom att detta blev lite mer av ett brev än inlägg.
Sköt om er, som man säger. )
Tillfreds
Dagen började tidigt idag,
dels för att schemat har varit packat och dels för att jag inte gått upp i tid en enda gång sen jag slutade på scan.
Många tankar har omfamnat mig så väl som känslorna växt under dagen och jag måste erkänna en viss nervositet. Jag tog mig ann beslutet om Berlin och köpte min biljett imorse som jag skjutit upp nu under snart en veckas tid. Men nu är det gjort och nästa måndag bär det av. Jag är lite orolig kring packning och tågbyte eftersom att jag är en av de mest tankdspridda i kommunen men som den optimist jag faktiskt är så vet jag att det kommer att lösa sig. Jag trivs väl kanske lite i att leva i ovisshet, då denna resa känns som en givet chanskort.
Min dag fortsatte sedan hos världens bästa Sasha, som spritt sin harmoniska livsglädje och uppmuntrat mig dels till mitt beslut om Berlin och dels om mina tankar kring USA. Och om det är någon jag vill välja att lyssna på, så är det honom. Med hans livserfarenhet så vet han vad han pratar om och jag bara älskar att lyssna på hur han genomgått sitt liv utifrån de val han gjort. "Jag har mycket att lära och jag älskar att lära mig. " Det känns som ett ganska givet motto i förberedelse för att ge sig ut i världen, verkligen.
Jag känner mig motiverad,
trots att alla avsked kväver mig.
Nattkudde
God mat serverades och charader och sångtävlingar genomfördes. Jag och Petrorna var ju självklart hetast i leken och vann det hela ( tycker jag), trots att vi fick dela med oss av vinsten till reserande lag också.
We are all the winners, som sagt.
Alec hon bjöd dock till med det där lilla extra som ur sitt barnasinne drog till med "nattkudde" som svar till det man har under huvudet när man sover. Riktigt klockat svar alltså, reeeedit bra.
Efter galna charader forsatte kvällen med tal och hälsningar tills tårarna föll på vår älskade Petra.
Ingen tvivel får falla dig in,
detta kommer bli super.
I will grow old with you.
Grammisgala
Den senaste veckan har varit fartfylld och spexad till max.
Grammisgalan går nu att avchecka från "the what to do list " och som en födelsedags-överraskning för Moa så togs den med storm.
Det är en enormt stor upplevelse att befinna sig bara några meter från de svenska pop och alkoholiserade kändiskarna. Jag måste ge en eloge till dagens teknik för att man med den lyckas förfina ett sådant fylleslag till en någorlunda proportionell föreställning.
Jag förstår dock inte riktigt grejen med att styla Takidas "Robert" till en exemplarisk clock work orange och inte riktigt heller valet av vinnande låt- jenny let me love you med E.M.D. Vad hände liksom med Winnerbäck och Timbuktu ?
Men hur som helst så blev jag mycket nöjd över både Timo och Inflames framträdanden och jag måste erkänna att se Robyn live var inte heller smutskastning.
Ett litet tillägg om Grys fruktansvärda kjol måste dock tilläggas.
Vägen till huvudstaden och Grammis vart dock en oerhört lång trip inte bara för snön och rökberoendet, utan även på grund av den 1 timmes långa bilkön som vi fick uthärda i Södertälje. Planerna fick därför omplaneras och slutligen stod vi parkerade utanför globen och trängandes inne på Shells toalett för ett galaombyte.
Kvällen efter Grammis fortsatte sedan i skrapan och två barer på söder där jag förlorade mig själv till alkoholen och lät en öl spricka i min hand.
Tack för detta kalaset, som man säger. 
compliment
" In the universe, there are things that are known, and things that are unknown,
and in between, there are doors. "
Mina sista steg i de vita stålhettorna och den charmiga nätkepan är nu tagna för den här gången.
Tiden som scans "snövit" har nu nått sin ände,
och det var med stor sorg jag betalade min sista 23 kroners frukost denna morgon.
Men nästa steg är större,
nu flyttar jag till Berlin.
Det har varit en omtumlande vecka av häpnadsväckande överraskningar från var hörn.
Det nya året är en ny chans, en början på nånting nytt, i ovisshet och förhoppning,
fram tills dagen då snötvit blir kallad att återvända.
Dublin, Aupair och colorado, Grafic Design och skatare, Santa Monica, Berlin - Jag önskar er all lycka i världen.
Let's open that door, shall we ?
2 0 0 9
Fläskfile och mangospex, kändistal och första-minnet-händelsen , secret missions, rim, julklappsutdelning, blåbärsskämtet, ölbongsmisslyckande, snapsvisor, klackarna i taket och feltända raketer gjorde natten mellan 2008 och 2009 till en minnesvärd afton.
Nu är ännu ett år inlett och planerna bara växer.
Detta året är mitt första fria år,
och det ska bli ett riktigt bra sådant.
Jag vill inleda året med en fantastiskt bra låt , The Perishers and Sarah McLachlan - Pills
I hope my smile
can distract you
I hope my fists
can fight for two
So it never has to show
And you'll never know
I hope my love
can blind you
I hope my arms
can bind you
So you'll never have to see
What we've grown to be
One may think
we're alright
But we need pills
to sleep at night
We need lies
to make it through the day
We're not ok
One may think
we're doing fine
But if I had to lay it on the line
We're losing ground
with every passing day
We're not ok
But that's one thing
I would never
One thing I would never
That's one thing
I would never say to you
Rolls-uppror
" Du är fyra år äldre än mig och min storasyster, du ska veta allting. Eller i varje fall allt som jag undrar över och inte kan."
Att vara den äldre systern är defintivt inte en enkelt match. Plockar man inte alla bollar så uppfyller man inte kritierierna och då är det kört.
Krävande Hanna jävla Montana med sina idiotiska frågor som jag somnat mig ifrån under tiden jag gick i skolan.
I'm not wonderwomen,
slå upp det, sisy !
Världens ögonfärg
Det finns så många sätt att genomgå ett liv på,
så otroligt många vägar att ta.
Det får mig att tänka på hur människor väljer att göra sina val i livet, och hur konsekvenserna för de val man gjort följaktligen lyder.
Det får mig att tänka på mina egna val. Mina egna mål.
För trots att våra val och drömmar kan vara så otroligt olika så står vi ändå på samma plats från början.
Att ta steget ut i den verkliga världen, är något vi alla måste genomgå, oavsett destination.
Och av ren sårbarhet och emotionell nyfikenhet släpps vi iväg av samma starskott, samma startsignal.
I vår resas början vill man ha någon som lyssnar,
och i varje ände måste man.
Man behöver få berätta allt man känner även om personen i fråga kanske inte besitter de råd man vill ha och behöver.
För faktum är att man har hört samma råd hundratals gånger och aldrig följt dem. Och intellektuellt vet man att råden är bra,
men känslomässigt kan man inte bryta sina invanda mönster.
Känslorna vinner ändå alltid över tankar. Man behöver bara någon som lyssnar.
Att världen är så mycket mindre än man tror brukar vara en mening vars syfte går igen i en generell folkmun men jag vet inte om det är den riktiga sanningen.
Världen är egentligen alldeles för stor.
-
Efter vårt startskott väntas en hinderbana utan dess like och vi kan egentligen aldrig förutse om vi nått mål eller inte.
Men det spelar ingen roll.
För vi måste pröva våra vingar för att veta om vi kan flyga eller inte.
Oavsett om om vi faller igen eller om hinderbanan känns för lång,
så måste vi anta utmaningen, och välja ett liv.
Målet är egentligen alltid nära så länge man känner att man är påväg åt rätt håll.
